Madeleine Hesserus
”Staden utan kvinnor”
Natur & Kultur
Våldet mot kvinnor hade blivit extremt i Stockholm. Kvinnorna litade inte längre på männen utan barrikaderade sig i de södra stadsdelarna. En mur byggdes. Och sedan: Tystnad. De män som inte har flyttat lever kvar i den norra staden, som i hemlighet kontrolleras av det kvinnofientliga nätverket Faber. Det är ett hårt, grått och tröstlöst liv med tomhet och dekadens i överflöd.
Jakob Hall bor i skärgården och är, som de flesta där, medlem i motståndsrörelsen som vill ena staden igen. Han reser till Norra staden på ett uppdrag, men kan inte värja sig för sina minnen. Av en slump möter han tre unga män för vilka mötet med honom blir startpunkten till en helt ny riktning i livet.
”Staden utan kvinnor” är berättelsen om livet i skuggan av muren, om vad som hände innan och om att försöka förstå det oförståeliga. Resultatet är både en engagerande berättelse och ett utmanande tankeexperiment. För att läsningen ska fungera krävs det att man som läsare accepterar de lätt absurda premisserna som ligger till grund för boken. Att en huvudstad skulle, relativt isolerat, kunna genomgå ett veritabelt inbördeskrig medan resten av landet av allt att döma fortsätter fungera som om ingenting hänt.
En av bokens intressantaste men också svagaste punkter är att männens föräldraegenskaper verkar förtvina helt när kvinnorna försvinner. De barn – endast pojkar – som blir kvar med männen i de norra delarna av staden blir antingen institutionaliserade på internatskolor eller eländiga gatubarn i stadens kloaker. Å ena sidan är synen på männen förolämpande. Å andra sidan är denna orimlighet ett intressant grepp. Det finns utrymme att spekulera kring orsakerna till förfallet: Hur ska man förstå det faktum att omsorgen om barnen försvann tillsammans med kvinnorna? Kan det bero på den traumatiska förlusten? Den alltmer spridda apatin och dehumaniseringen som genomsyrar staden kanske även kvävde faderskänslorna? Är det propagandans fel? Har alla vettiga, kännande män lämnat staden?
Å andra sidan speglar valet en mycket ihärdig, i massmedia återkommande, bild av mannen som inkompetent, kanske farlig vårdnadsgivare. Kanske har Hesserus helt enkelt valt att i tanken göra bilden sann? Att med skönlitteraturens hjälp ta sig an extrema uttalanden som till exempel Annica Dahlströms påhittade fakta om att män är biologiskt olämpliga och oförmögna till att ta hand om barn och se vad som skulle hände om det faktiskt var sant?
När hon bygger bokens verklighet sätter Hesserus ett provocerande finger på flera av de mest destruktiva delarna av de egenskaper som tillsammans kallas för ”manlighet” i dagens samhälle. Boken är en studie i faran med att dela upp mänskliga egenskaper mellan könen. Resultatet är en berättelse som skaver, som vill diskuteras och ifrågasättas. På det hela taget en sund upplevelse.
